lillasysterv

Det är helt sjukt hur lik jag är min mor till sättet att vara på och hur olik jag är min far. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag kan inte säga att jag har dom bra sidorna ifrån dom. Men får iallafall aldrig höra att "du är så glad jämt precis som din fader" det brukar alltid var "å gud skapa inga brådska men du är ju släkt med din far, eller hur lille vän".
Saker som vi är helt lika på är t.ex. envisa, har "alltid" rätt, "alltid" sur på far (det är jevligt svårt att inte vara det), nu har du gjort fel så nu ska jag vara sur på dig i en evighet. Det är såna saker och det är världens dåligaste egenskaper, förutom envis tycker jag. Hur kul och hur snällt är det att jag är sur på far hela tiden då, jag blir så less på det. Det kan väl bero på att vi inte har nånting gemensamt, nästan iaf, hockeyn har vi iaf. Men det kan bero på hur mor är emot honom, för när det bara är han och jag när det inte är morgon brukar det ju gå bra. Hoppas att det gör det dom närmaste dagarna när det bara är vi två som ska åka bort, då kan man inte vara sur.

Sorry, men jag fick lov att lätta mitt hjärta lite här för jag vet att jag inte kommer att prata om det med någon annan.